Sänd av Gud
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
50. Kvinnorna försörjde männen |
Sven berättar: I det gamla papuanska samhället var det i princip kvinnan som försörjde mannen genom trädgårdsodlingarna. Även skötseln av grisar och höns var hennes uppgift. I den mån hon kunde sälja produkter från trädgården så gav hon mannen pengar. Hon skulle naturligtvis också laga mat. 
Det här, att kvinnan var viktig för hushållets försörjning, var alltså grunden till att hon sågs som en ekonomisk tillgång och därmed betingade ett brudpris (se kapitel 51). Och det var inte bara för den enskilda mannen hon sågs som en tillgång utan för hela stammen. Senare, när en del kvinnor utbildade sig ansågs de som ännu värdefullare eftersom de förväntades kunna bidra med mer pengar till hushållet. 
Mannens uppgift var att bygga hyddan, men det var inget som förekom dagligen. Han skulle även ta hem ved. Ytterligare en uppgift var att bygga staket för att hålla grisarna utestängda från trädgården, inte heller det någon daglig uppgift. Även slakten av grisar var mannens uppgift, men man hade inte grisar främst för att äta deras kött utan som en ekonomisk tillgång att användas till exempel som brudpris och vid fredsuppgörelse eller helt enkelt för att visa upp att man var en rik man, säger Sven. ”Ja, men jakten då, var det inte männens uppgift?” frågar jag. ”Jo, det var det”, svarar Sven, ”men jakt var inte så vanligt förekommande som vi västerlänningar föreställer oss. Sinnebilden för oss av en naturmänniska är en jägare med pil och båge, men att jaga var inte något som man gjorde dagligen i det papuanska samhället. Det fanns inga jaktmarker nära byarna. Skulle man jaga pungråttor eller paradisfåglar så fick det bli högt uppe i bergen där inga människor bodde. Däremot var det mannen som deltog i de ofta förekommande stamkrigen, men det bidrog knappast till hushållets försörjning.” |
Sven fortsätter berätta: Om mannen inte fullgjorde sina uppgifter kunde han få stryk av kvinnan och han fick då inte slå tillbaka eftersom upptuktelsen berodde på att han slarvat. Men till syvende och sist var det ändå mannen som bestämde vad kvinnan skulle göra och inte göra. 
En lustig detalj i den papuanska hushållsekonomin var att kvinnan kunde ha egna pengar, alltså pengar som mannen inte hade rätt att använda. Om det till exempel i en rättegång ansågs styrkt att kvinnan flörtat med en annan man än sin egen så kunde byns domare döma att hon skulle betala ersättning till sin man. Men även mannen kunde bli dömd att betala ersättning till sin fru om han till exempel hade slagit henne utan giltig orsak. Dessa exempel visar att de hade separata ekonomier. Det är en skillnad mot hur det är i det västerländska samhället där det normalt skall till skilsmässa innan den ena parten får betala pengar till den andra parten i ett äktenskap. |
